«Hvorfor skriver du dikt, Henning?»

Jeg skriver poesi fordi jeg ikke forstår poesi.

Jeg skriver poesi fordi jeg ikke stoler et sekund på språket.

Jeg skriver poesi fordi det er så jævlig lett.

Jeg skriver poesi fordi ordene inneholder skulte passasjer til verdener der ekstase er næring for nyfødte, åttebeinte føll.

Jeg skriver poesi fordi ordene egentlig ikke fins.

Jeg skriver poesi fordi det er umulig.

Jeg skriver poesi fordi en jente jeg var forelsket i på ungdomsskolen fikk meg til å høre på The Cure, selv om jeg hatet det og egentlig hørte på

Roger Whitaker i skjul.

Jeg skriver poesi fordi det gir en rus som river hodet mitt i stykker.

Jeg skriver poesi fordi jeg allerede vet oppskriften på et sinnssykt godt dikt.

Jeg skriver poesi fordi døden har grodd øyne i meg.

Jeg skriver poesi fordi bare i diktene kan jeg være like kjedelig som

jeg egentlig er.

Jeg skriver poesi fordi det gir meg rett til å gå med hatt uten å føle meg dum.

Jeg skriver poesi fordi fuglene ikke kan skrive diktene sine sjøl.

Jeg skriver poesi fordi Richard Brautigan fikk damer fire ganger så

vakre som han sjøl, og han skrev dikt.

Jeg skriver poesi fordi det til slutt vil føre til vin og øl.

Jeg skriver poesi fordi mine kollegaer sier at jeg skal.

Jeg skriver poesi fordi leseren kan lukke øynene og se det samme

mørket som meg.

Jeg skriver poesi fordi hvorfor i helvete skal jeg gidde å skrive lange romaner.

Jeg skriver poesi for å vekke en sovende kropp, ingensteds.

Jeg skriver poesi fordi den gjør meg forelsket.

Jeg skriver poesi fordi jeg så døden en gang i mørket som liten gutt, men den sa ingenting til meg.

Jeg skriver poesi fordi det holder ansiktet mitt i ro.

Jeg skriver poesi fordi jeg kjenner alle mine lesere personlig.

Jeg skriver poesi fordi om natten kan jeg se med stemmen.

Jeg skriver poesi fordi jeg destillerer treffpunkter mellom sjel og språk.

Jeg skriver poesi fordi jeg hater å skrive. Det byr meg intenst imot.

Jeg skriver poesi fordi jeg lengter mot den mest kompliserte

form for kjærlighet.

Jeg skriver poesi fordi jeg tre år gammel så ut av stuevinduet og oppdaget at verden var forsvunnet.

Jeg skriver poesi fordi jeg ønsker å skrive verden tilbake.

Jeg skriver poesi fordi min far døde da jeg var 17 år og jeg gråt ikke.

Jeg skriver poesi fordi språket mitt er ikke mitt.

Jeg skriver poesi fordi jeg ikke kan utstå mine egne tanker.

Jeg skriver poesi fordi en nyvasket hvit skjorte henger på dørhåndtaket.

Du er ikke her
I rommet hun puster

Gyldendal, 2016

Jeg tror ikke dette går lenger.

Dypt der inne i munnen din, et mørke som folder seg om seg selv, svøpes ordene, først i form av en nølende mumling, en bevegelse i mørket, en ubestemmelig materie som søker etter en form. Så en liten spire av lys, og langsomt tiltagende, til ordene bryter igjennom, munnen åpner seg og du sier: Jeg tror ikke dette går lenger.

 

 

 

*

 

Var ordene allerede ferdig formulert? Hadde du lest

dem for deg selv, inne i hodet ditt, inne der

bak øynene dine, hadde du sett?

Eller ble de skapt på vei ut, var det

 

først da ordene var sagt

at det ble klart for deg?

 

Denne gangen skal jeg ikke snakke. Jeg skal lytte.

 

Å snakke frem et tomrom i rommet.

Å snakke frem en glipe i luften.

 

 

*

 

 

Noen av tingene dine er her fortsatt. Jeg finner en

sokk under sengen. Den ligger der på vrangen.

Det fins et døgn inne i døgnet, og der beveger du deg.

 

 

*

 

Klokken er halv tre om natten. På spotifyfeeden ser jeg at du spiller Laura Veirs,

den sangen. Jeg vet du var ute i kveld, jeg vet at høyst trolig har du noen med deg

hjem, det kommer stadig nye rolige låter. Jeg vet at du aldri ville sittet oppe så lenge

alene etter en bytur. Chet Bakers «Let’s get lost». Nå spiller du faen meg våre sanger.

 

Diktet forteller ikke om en ruin. Diktet er en ruin.

 

At du ser på meg såpass lenge, understreker bare at jeg er borte.

 

*

 

Jeg vet at jeg ikke lenger er her.

 

Er denne skriften et medium? En ånd som fra en

skodde bak tid og rom søker en vei

ut mot en klaring?

 

En full mann vandrer stille gjennom

gatene. I morgen husker han ikke hvordan

han kom seg hjem.

 

Akkurat nå beveger kroppen hans seg gjennom

smugene, men han er der ikke.

 

 

*

 

Du holdt opp et hvitt ark foran ansiktet.

 

Klokken har ikke rørt seg siden jeg gikk inn i dette rommet.

 

Å skrive dette diktet er et forsøk på å bevise

at det samme diktet er umulig.

 

Begynn igjen.

Du likte å slåss.

 

 

*

 

 

Min indre stemme har også en lyd, svakt, men det er en

lyd der. Du vokser. Jeg hører det. Munnen er lukket, ørene

hører den ikke. Stemmen er der like fullt.

 

Det umulige i det. En perle som skal rulle tilbake i muslingskallet.

 

Inne i diktet fins det lykter som sender ut dagslys.

Du har iscenesatt det fullstendig.

 

Du er der selv også.

 

*

 

 

Kroppen din i diktet er

 

mistenkelig lik den du er

utenfor diktet.

 

Den virker helt identisk. Den er identisk.

Inntil hver linje i håndflatene, hvert

lille hårfjon på underarmen.

 

Hver enkelt øyevipp

er der.

 

Likevel kjenner jeg deg bare

delvis igjen. Det er ikke deg.

 

Du er ikke her.

 

 

 

*

 

 

Du likte at jeg presset skuldrene dine ned i

madrassen, stappet noen fingre inn i munnen din,

at jeg kontrollerte deg, holdt ordene dine inne.

 

Du likte at jeg så på deg, at du var utenfor rekkevidde,

at hendene mine ikke nådde frem. Du likte å ligge avkledd

på magen foran meg, se tilbake på meg,

se lysten som gjorde meg rasende.

 

Skriv som om du er døende. Samtidig, gå ut fra at du skriver for

et publikum av døende pasienter. Slik er det.

 

Tingene er helt og holdent slik de fremstår, og bak dem

er det ingenting.

Den engelske hagen
Objektene

Gyldendal, 2013

 

Et øyeblikk, uskyldig lek

en enorm park, et savn

 

omgitt av murer,

 

små bekker, brønner, bjelletårn,

paviljonger, kirsebærtrær, steinbroer,

templer, ruiner, lysthus.

 

Herfra et skrik.

 

Noen erfarer smerte i diktet.

 

Fra benken min hører jeg også

den drømmende bekken og fuglesang,

kastanjer som faller.

*

Det er noen her som ligner på deg.

 

Parken lyses opp langsomt, gjennomlyses, eller

slukkes. Hver dag jeg våkner, er solen

lenger unna. Er denne planeten i bevegelse utover,

sirkler den mot en utvei?

 

Svimmelheten varierer med lysforholdene. Når solen får

gresset til å flamme i sølv, er det like før jeg forsvinner helt.

 

*

Fra et bestemt punkt i parken strømmer lyset i alle retninger.

 

Luft, blomster, planter, benker, gressplener. De bytter

posisjoner til det ugjenkjennelige.

 

Du kan selv velge fargen på himmelen. Sett inn

en farge som passer. Tre anleggsgartnere planter en

blodbøk. Den kommer til å være borte i morgen.

 

Du blir skremt.

*

Sigarettene gjør meg svimmel. Sitter så vidt

oppreist på benken. Statuene her

endrer seg hver dag. Barn løper omkring i

parken i sirkler, i planetenes baner.

 

Parkens grunnleggende bestanddeler. Trær, plener, blomster,

benker, dammer, en paviljong, luft. Avstand.

Skrift kan aldri bli utsatt. En

suspekt trygghet.

 

*

 

Jeg skulle ønske menneskene fortsatt fantes.

 

Fuglene flyr over muren, forsvinner i løse luften.

Umiddelbart opphøyet.

 

Jeg savner deg sånn. Fingeravtrykkene dine er støpt

inn i huden min.

 

Skulpturer oppstår, øyeblikk fryses, vindkast,

stilnet bevegelse, imaginære kropper.

*

Hver minste bevegelse teller. Huden formes

helt til den blir din. Et øyebryn løftet, en

tur langs elven i kveldsbrisen.

 

Du sa: Gjør det du vil med meg.

 

Jeg sa: Du er min. Åpne munnen.

 

Åpne munnen for meg.

 

Hvordan du rykket til da jeg la hånden min på skulderen din.

Første gangen du så meg med kropp.

 

*

 

Steinleppene dine, kalde som hos en død, sluttet i seg selv.

Til tider blir ansiktet ditt så utydelig at vi kan gå rett forbi hverandre.

 

Jeg er i dette landskapet, og har det samme landskapet inni meg.

 

Synets konsistens.

 

Skjelettfugler.

 

Underlig. Blomstene dufter ikke.

En elv. Det er en elv her.

*

 

Jeg noterer på løse ark, baksiden av gamle

regninger, kvitteringer. Jeg holder det

ikke ut. Privilegiet, friheten innenfor

disse murene.

 

Alt er lov. Det får ingen

konsekvens. Finne ut hvorfor

jeg mislykkes med diktet.

 

Jeg sitter og tar på meg selv. Kjenner, stryker

hver millimeter av kroppen din. Til den

har naturlig størrelse.

*

Jeg blir styggere for hver dag. Ansiktet oppblåst, linjer

utviskes, bleikere, feitere. Øynene trekker seg

inn. Små stikkende pupiller. Skarpe

hakk, som av fuglenebb, nattfugler.

 

Skulpturene fremstår som fotografert. De lar seg

bare beskue fra en enkelt vinkel av

gangen. De er uten egen hukommelse. Holder

hendene foran ansiktet, beskytter seg mot

lyset, blikket.

 

*

 

Et vesentlig tomrom,

umulig å nå inn til.

 

En lengsel tilbake til tingene.

 

Jeg gir det et sted å være. Dette

ingenting. Denne hagen.

 

Det er alt.

*

 

Du sa: Gjør det du vil med meg.

Her begynner historien.

Du sa: Enhver overflate grenser til døden.

 

Fikk så vidt tak i hendene dine da du forsvant.

 

Jeg oppfattet dem først som mine egne.

Linjer, skår, hevninger, setninger,

kjøtt, bokstaver, blodårer.

 

Jeg elsker deg og er derfor alltid to steder.

Le jardin anglais

Les Objects

Traduit par Emmanuel Reymond

Publié dans Revue Nioques, 2017

 

Un instant, jeu innocent

un énorme parc, un regret

 

entouré de murs,

 

petits ruisseaux, puits, clochers,

kiosques, cerisiers, ponts de pierre,

temples, ruines, belvédères.

 

De là un cri.

 

Quelqu'un éprouve de la douleur dans le poème.

 

Depuis mon banc j'entends aussi

le ruisseau rêveur et le chant des oiseaux,

des châtaignes qui tombent.

 

 

*

 

 

Il y a quelqu'un ici qui te ressemble.

 

Le parc s'illumine lentement, transparait, ou

s'éteint. Chaque jour quand je me réveille, le soleil est

plus loin. Cette planète s'éloigne-t-elle en un mouvement centrifuge, 

tourne-t-elle vers une sortie ? 

 

 

Les vertiges varient selon les conditions de lumière.

Au moment où le soleil embrase d'argent le gazon, c'est 

alors que je vais disparaitre complètement.

 

 

*

 

 

Depuis un point précis du parc la lumière afflue dans toutes les directions.

 

Air, fleurs, plantes, bancs, pelouses. Ils échangent 

leurs positions jusqu'à en être méconnaissables.

 

Tu peux même choisir la couleur du ciel. Insère 

une couleur qui convient. Trois paysagistes plantent un

hêtre pourpre. Demain il ne sera plus là.

 

Tu t'inquiètes.

 

Les cigarettes me donnent le vertige. Me tiens à peine

droit sur le banc. Les statues ici 

changent chaque jour. Les enfants courent autour dans 

le parc en cercles, en orbites.

 

Les composants de base du parc. Arbres, pelouses, fleurs,

bancs, étangs, un kiosque, air. Distance.

L'écriture ne sera jamais exposée. Une sécurité 

suspecte.

 

 

*

 

 

Si seulement les gens existaient encore.

 

Les oiseaux volent au-dessus du mur, disparaissent à l'air libre.

Immédiatement élevés.

 

C'est ainsi que tu me manques. Tes empreintes digitales sont 

moulées dans ma peau.

 

Des sculptures apparaissaient, des instants qu'on capture, risées,

mouvement apaisé, corps imaginaires. 

 

 

*

 

Le moindre mouvement compte. La peau modelée

jusqu'à devenir tienne. Un sourcil levé, une 

promenade le long de la rivière dans la brise du soir.

 

Tu as dit : Fais ce que tu veux de moi.

 

J'ai dit : Tu es à moi. Ouvre la bouche.

 

Ouvre la bouche pour moi.

 

Comment tu as sursauté quand j'ai posé la main sur ton épaule. 

La première fois que tu me voyais en corps.

 

 

*

 

 

Tes lèvres de pierre, froides comme chez un mort, en immersion refermées.

A certains moments ton visage devient si indistinct que nous pouvons passer tout droit l'un devant  l'autre.

 

Je suis quelque part dans ce paysage, et ai le même paysage à l'intérieur de moi.

 

La consistance de la vue.

 

Squelettes d'oiseaux.

 

Étrange. Les fleurs ne sentent pas.

Une rivière. Il y a une rivière ici. 

 

 

*

 

 

Je note sur des feuilles volantes, au verso de vielles

factures, de tickets de caisse. Je n'en peux

plus. Le privilège, la liberté à l'intérieur de 

ces murs.

 

Tout est permis. Il n'y a aucune

conséquence. Comprendre pourquoi 

j'échoue avec le poème.

 

Je suis assis et me touche. Sens, étire 

chaque millimètre de ton corps. Jusqu'à ce qu'il 

atteigne sa taille normale.

 

 

*

 

 

Un chien passe et disparaît à nouveau,

comme s'il ne s'est rien passé. 

 

Tu peux dire quelque chose du genre. Quelque chose du genre. C'est permis : Se déplacer en animal.

 

Un belvédère. Se déplacer en animal. Essayer de penser au 

texte. Il cède, mollement 

sur lui-même.

 

 

*

 

Je deviens plus laid de jour en jour. Le visage enflé, lignes

qui s'estompent, plus pâle, plus gras. Les yeux se 

rétractent. Étroites pupilles aiguisées. Nettes 

entailles, comme sous les coups de becs d'oiseaux, des oiseaux de nuit.

 

Les sculptures semblent comme photographiées. Elles se laissent

contempler seulement depuis un seul point de vue à la 

fois. Elles n'ont pas de mémoire propre. Maintenant

les mains devant le visage, se protégeant de la lumière, du regard.

 

 

*

 

 

L'essence d'un vide, 

impossible à atteindre.

 

La nostalgie d'un retour vers les choses.

 

Je lui donne un lieu pour exister. Ce 

rien. Ce jardin.

 

C'est tout.

 
 
¿Por qué escribes poemas, Henning?

Traducción de Juan Gutiérrez-Maupomé

Eidsborg, enero de 2018.

Festival Internacional De Poesia De Granada 2018 

Escribo poesía porque no entiendo poesía.

Escribo poesía porque no confío un ápice en el idioma.

Escribo poesía porque es endemoniadamente fácil.

Escribo poesía porque Claude Royet-Journoud esperó exactamente 25 segundos entre cada frase que leyó en voz alta el 25 de mayo de 2000, en la Stadsbibliotek en Estocolmo.

Escribo poesía porque las palabras contienen pasajes ocultos a mundos donde el éxtasis es el sustento de los potros octópodos recién nacidos. 

Escribo poesía porque las palabras en realidad no existen.

Escribo poesía porque es imposible.

Escribo poesía porque una chica de la que estaba enamorado en la escuela me hizo escuchar a The Cure, aunque lo odiaba y en realidad escuchaba a Roger Whitaker a escondidas. 

Escribo poesía porque es el opuesto exacto de un debate; la poesía versa sobre el no saber.

Escribo poesía porque mis poemas no serán leídos por Knut Hoem en el canal de radio estatal NRK.

Escribo poesía porque produce una embriaguez que rompe mi cabeza en pedazos.

Escribo poesía porque ya conozco la receta para un poema demencialmente bueno.

Escribo poesía porque la muerte tiene sus ojos saltones puestos en mí.

Escribo poesía porque tan sólo en los poemas puedo ser tan aburrido como en realidad soy.

Escribo poesía porque me permite pasear con sombrero sin sentirme estúpido.

Escribo poesía porque los pájaros no pueden escribir sus poemas por sí mismos.

Escribo poesía porque Richard Brautigan consiguió mujeres cuatro veces más bellas que él mismo, y escribía poemas.

Escribo poesía porque William S. Burroughs con palabras me mostró personalmente el camino a través del mundo de los muertos.

Escribo poesía porque al final conduce al vino y la cerveza.

Escribo poesía porque mis colegas dicen que debo hacerlo.

Escribo poesía porque el lector puede cerrar los ojos y ver la misma oscuridad que yo.

Escribo poesía porque por qué diablos tendría ganas de escribir novelas largas .

Escribo poesía para despertar un cuerpo dormido, en ningún lado.

Escribo poesía porque eso me hace enamorado.

Escribo poesía porque un buen poema lo olvida uno pronto.

Escribo poesía porque deseo localizar el idioma donde es más poroso y entonces incrementar la corrosión de los significados.

Escribo poesía porque una vez ví la muerte en la oscuridad, cuando niño, pero no me dijo nada.

Escribo poesía porque mantiene mi rostro en calma.

Escribo poesía porque conozco a todos mis lectores personalmente.

Escribo poesía porque en la noche puedo ver con la voz.

Escribo poesía porque destilo puntos de encuentro entre el alma y el idioma.

Escribo poesía porque una vez me despertó un pájaro enorme que forcejeaba en el balcón. Y todo se hizo negro.

Escribo poesía porque odio escribir. Lo aborrezco intensamente.

Escribo poesía porque añoro la forma más complicada del amor.

Escribo poesía porque a los tres años miré fuera desde la ventana de la sala y descubrí que el mundo había desaparecido.

Escribo poesía porque quiero recuperar el mundo escribiendo .

Escribo poesía porque mi padre murió cuando yo tenía 17 años y no lloré.

Escribo poesía porque mi idioma no es mío.

Escribo poesía porque no puedo soportar mis propios pensamientos.

Escribo poesía porque una camisa blanca recién lavada cuelga del picaporte de la puerta. 

EL JARDÍN INGLÉS 

Traducción de Juan Gutiérrez-Maupomé

Eidsborg, enero de 2018.

Festival Internacional De Poesia De Granada 2018 

Un momento, juego inofensivo

un parque enorme, una ausencia

 

rodeada de muros, 

 

pequeños arroyos, pozos, campanarios,

pabellones, cerezos, puentes de piedra,

templos, ruinas, quioscos.

 

Desde aquí un grito.

 

Alguien experimenta dolor en el poema.

 

Desde mi banca escucho también 

el arroyo soñante y cantos de pájaros,

castañas que caen.

 

Hay alguien aquí que se parece a tí.

 

El parque se aclara despacio, está iluminado, o

se apaga. Cada día me despierto, el sol está

más lejos. ¿Este planeta se está moviéndo hacia afuera,

girando hacia una salida?

 

El mareo varía con las condiciones lumínicas. Cuando el sol hace 

platear en llamas el pasto, es justo antes de que me desvanezca del todo.

 

Desde un punto dado del parque emana la luz en todas direcciones.

 

Aire, flores, plantas, bancas, céspedes. Intercambian

posiciones hasta lo irreconocible.

 

Tú puedes elegir el color del cielo. Ponle

un color que convenga. Tres jardineros plantan 

un haya roja. Mañana habrá desaparecido.

 

Estarás aterrado. 

 

Los cigarrillos me marean. A duras penas me siento

erguido en la banca. Las estatuas aquí

cambian cada día. Los niños corren alrededor en

el parque en círculos, en órbitas planetarias.

 

Los elementos básicos del parque. Árboles, céspedes, flores,

bancas, estanques, un pabellón, aire. Distancia.

Escrito nunca podrá exponerse. Una

sospechosa seguridad.

 

Me gustaría que aún existiesen las personas 

 

Los pájaros vuelan sobre el muro, desaparecen en el aire ligero.

Elevados enseguida.

 

Así te extraño. Tus huellas dactilares están moldeadas

dentro de mi piel.

 

Esculturas aparecen, el momento se congela, sopla viento,

movimiento calmado, cuerpos imaginarios.

 

Cada pequeño movimiento cuenta. La piel se moldea

hasta hacerse tuya. Una ceja levantada, un

paseo por el río en la brisa vespertina.

 

Dijiste: Haz lo que quieras conmigo.

 

Dije: Eres mía. Abre la boca.

 

Abre la boca para mí.

 

Cómo respingaste cuando posé mi mano sobre tu hombro.

Primera vez que me viste con cuerpo.

Tus labios pétreos, fríos como en un muerto, de suyo cerrados.

A veces tu cara se hace tan borrosa que podemos pasarnos de largo el uno al otro.

 

Estoy en este paisaje, y tengo el mismo paisaje dentro.

 

Consistencia de la mirada.

 

Pájaros esqueléticos.

 

Extraño. Las flores no huelen.

Un río. Hay un río aquí. 

 

Anoto en hojas sueltas, al dorso de 

viejas cuentas, recibos. No lo

soporto. El privilegio, la libertad dentro

de estos muros.

 

Todo está permitido. No tiene ninguna

consecuencia. Aclara por qué

fracaso con el poema.

 

Me siento y me encargo de mí mismo. Siento, acaricio

cada milímetro de tu cuerpo. Hasta que 

tiene tamaño natural.

 

Me haré más feo cada día. La cara hinchada, las líneas

se desdibujan, más borrosas, más gordas. Los ojos se 

retraen. Pequeñas pupilas punzantes. Afiladas

muescas, como de picos, pájaros nocturnos.

 

Las esculturas aparecen como fotografiadas. Se dejan

contemplar tan sólo desde un ángulo 

a la vez. No tienen memoria propia. Sostienen

las manos ante el rostro, se protegen contra

la luz, la mirada.

Un vacío esencial,

imposible de penetrar.

 

Un anhelo retorno a las cosas.

 

Le doy un lugar donde estar. Esta

nada. Este jardín.

 

Es todo.

 

Dijiste: Haz lo que quieras conmigo.

Aquí comienza la historia.

Dijiste: cada superficie colinda la muerte.

 

Apenas pude tomar tus manos cuando desapareciste.

 

Las percibí primero como las mías propias.

Líneas, cortadas, elevaciones, frases,

carne, letras, venas.

 

Te amo y por tanto estoy siempre en dos lugares.

NEMESIS

Dochter

Gepubliceerd in Maken en breken, 2008

Vertaling: Roald van Elswijk

 

 

1

 

Het regent niet meer. Vrijdagnacht,

00.32 uur. In het transparante universum.

Het besluit om de spiegel te verplaatsen is al

genomen. Door een gat in de dakgoot slaat de regen

op de rand van het balkon. De nacht is een gouden stad.

Geen uitweg was een weg naar buiten. Beschadigd, lelijk,

mijn hand. Een wond belooft

slechts

meerdere wonden

 

2

 

die ons zullen overgroeien. Ik verzamel woorden.

Transparantie: het is belangrijk om niet herinnerd te worden.

Er is ook iemand anders, die

schaduwen verzamelt. Die zich terugtrekt.

Alles wat je over je hand moet weten. Omtrek.

Oppervlakten, vormen. Negatieve oppervlakten.

Negatieve vaardigheden. Ik hoor de stem in

mijn hoofd zonder dat ik het ben: de dochter komt

van dichtbij, van ver weg. ’s Nachts zit zij

met een schaar aan de keukentafel en maakt haar

eigen puzzels. Een dwang, proberen om de

wereld terug te brengen

 

3

 

naar het tafelblad. Ze kan zeggen: ik hoor mijn vaders

lach achter het huis, in de berg bladeren

krioelt het al van de beestjes, roze maden ademen met hun

hele lichaam. Ik zie een glimp van een zware hommel

die eruit kruipt, nat van de regen. Lukt het hem weg te vliegen,

de heldere lucht in? De kaart groter maken, het verlies beperken

tot Newfoundland. Mijn dood, vader, is een

flexibel huis, zonder muren of dak, sluiers of

gordijnen

 

4

 

die golven, met uitzicht op een rivier en een stad

dichtbij. De wereld speelt zich af in de verte.

Je aantekeningen van het radarstation. Dat deze

wereld een weergave zou zijn,

een voorstelling die het brein afspeelt. Een

realistische film, gestuurd door de grote tolk.

Ik bedien de telescopen: interstellaire

luistersystemen zoeken in het geruis uit het heelal

naar boodschappen. We duiden de ruissignalen.

Search for Extra-Terrestrial Intelligence. Waar

luisteren we naar? Hoe herkennen we

een signaal? We luisteren ook naar de woorden op

het schrijfblok. De kleine Therese is

blind, ze weet

 

5

 

zo weinig. Wat is de functie van een ster? Waar was

je, vader? Werd je gevangen? Droeg iemand je

naar huis? Was je rusteloos, thuis? Ik moet

je handpalmen voelen, de korsten en wonden.

Moet je hand vasthouden, groeven vol aarde, olie.

Hard, krom, na de eerste spade. Deze woorden

zijn niet de mijne. Ik schrijf: het huis gebeurt.

Woorden kunnen niet spreken, een mens kan

 

6

 

met zijn tong regendruppels vangen. Wanneer ik

de woordenstroom in mijn hoofd probeer te stoppen, kom ik een

parasiet tegen die met al zijn krachten vecht

voor zijn bestaan. Vanavond gebeurt

een huis. Een meisje rent rond in de tuin,

drukt haar dood door

elke porie naar buiten,

 

7

 

in mijn gezicht. Rottend kankerweefsel stinkt

vreselijk. Onmogelijkheid in het meisje, het huis. Jij bent hier.

Losgerukt. Taalvacuüm. Geen golven,

geen zee. Een hervat lichaam. De explosie:

Ik zag de zwartgeklede vrouw tot geluid en 

bloed worden. Ik zou je dit willen toefluisteren, als luchtige

dood. Sluit me op binnenin taal,

en ik creëer er slechts

 

8

 

een nieuw leven. Kies de kant van de natuur, Nemesis,

verdelg de parasieten. Sla hun hersens

in. Breek met de machines. Ervaar de vreugde

over de dood van een mens. Neem je adem over.

Een ingang tot je bloedbaan, holster.

Koevoet. Naakt lijf. Bevroren tong.

De taal zelf gaat door met murmelen

 

9

 

in de ruimte die mijn lichaam innam.

Op het erf leunt een hooivork tegen

de tractor. De kat heeft een afgescheurd

ooglid, maar het oog blijft knipperen.

Tot de kalender een foto van april wordt,

de sneeuw weer de grond in trekt en

een op de grond gewaaid dartbord onthult. Het vocht

heeft het bord gebogen, vanuit het midden,

maar de bullseye is nog zichtbaar en rood, diep

in het uitgesleten, middelste putje. Ik zie het gezicht

waarmee ik geboren ben. Een nieuw, nog onbekend zintuig

tevoorschijn schrijven? De boten bewegen langzaam

over de fjord, met de zon mee. Ze lijken

vastgevroren

 

10

 

in hun eigen schaduwen. De zee is dit jaar

niet bevroren. In de mist draait een rotjoch

met een stok aan het wiel van een

kapotte driewieler. Ik denk dat ik op 

de trap een sigaret ga roken. De lucht: myriaden atomen, wijd

open, zichtbaar. De mist van Laksevåg. Wordt tot

transparante taal. Een ingegroeide coulisse.

Ik begin verrekte honger

te krijgen. Teletekst: “Noord-Korea onderneemt

geslaagde atoomproef.”

De boom is een afspiegeling,

ik ben buiten

 

11

 

het huis, thuis. Kijk bij mijn

kinderkamer naar binnen. Hij die ik was,

ligt op bed en fluistert: De planeet waarop we wonen

heeft miljarden sneeuwvlokken, vis, kevers en jouw hart.

Duizend gistcellen in iedere gram aarde, zichtbaar 

voor duizend muggensoorten. Honderd miljoen mijten 

liggen als een korst in iedere ton. Hij strekt

zijn hand uit, zegt: Je bent nooit verder

weg geweest. Een onbewaakt observatorium

 

12

 

waakt over de hemel. Ik verdwijn

niet. Beginnen te zeggen:

Ik hou van je. Een klein meisje

in het pak van haar vader, de gele bussen.

De regen

Naar een inleiding van Roald van Elswijk op deze vertalingen

 
 

NEWFOUNDLAND

Oversatt av Fredrik Nyberg og Lotta Magnusson i OEI #4-5 i 2001.

 

 

 

Månen fotograferades från Newfoundland. Stranden var frostig med blå skuggar.

Det fanns tillräckligt många horisonter. Långe linjer täckta av siluetter.

Far och jag spelade kort mellan fryslageret och motorrummet.

 

Det fanns djur på Newfounland. De kom upp till ytan. Vid fuktigt väder stod de uppresta 

på alla fyra, en tunn muskelskiva.

 

 

 

*

 

 

Fyra valrossar seglar förbi på ett isflak. Jag lyssnar till mina hjärtslag. Fars blikk

blir sträng, vit aska i spisen, fingret som utplånar mellanrum.

 

Folk pratar om stål som om ansikten, folk pratar om honom som krossade rönnbär mellan klorna, skalv med kinden mot rutan.

 

Månen är for grå stenar. Vi springer ljudlösa mellan husen. Newfoundland

hamrar mening.

 

 

*

 

 

 

Lyssnar till kanten av det jeg ser, de vita ytorna och

himlen är så nära mig. Tomheten mot min kropp och

dagg som lägger sig mot huden. Viljan. Jag fryser om 

fingrana. Jag fryser i munnen. Att jag måste.

 

Hans hand vilar mot något. Han tittar på mig. Han är

stum. Att han ska säga något. Hans blick. Att vi har förpliktigat 

oss till något. Tränger igjenom, till en viss grad. Som händer

 

betraktar vi varandra.

 

 

 

*

 

 

 

I gryningen finns kartan, luften pressar sig samman.

 

Snö faller mot ett öppet tak, fönstren är möra.

 

Du kan inte se tandköttet, beskriva de olika figurena. Jag har

ett hål som du kan tvinga dig in i, ett stängt öga.

 

Överallt hörs djur, röster. Själva regnet söker skydd.

 

 

 

*

 

 

 

Jag rörde mig in mot hans död, lövverket. Varför gräva i detta?

Han sitter overksam i det tomma ljuset, kysser sina händer, mörka

som lakan. Jag står och tittar ut. Sjön är en måne, försvunnen, rund.

 

Jag stänger ett fönster, förväxlar bokstäverna med ett tryck i bröstet, en hop ögon i

den gränslösa luften.

 

 

 

*

 

 

 

De är ute på fjorden, sänker ner nervtrådari det mörka vattnet.

 

Mors milda röst frågar. Jag sträcker mig mot gardinerna, river,

det tunna klänningstyget, jag börjar tystna, handflatorna

hårdnar.

 

Vi betraktar morgondagen som fäster sig som dagg mot rutan.

Jag ser igenom, ut mot det vita undret. En himmel klar

som en ljusbild.

 

 

 

*

 

 

 

Jag ligger i min säng. Under mig är det is, stjärnklara gyttjepölar,

nakna bilder, fast motstånd. Skymningen tilltar, tempot faller. Ett kraftigt grepp

om ishuden.

 

Hon letar efter något nere vid sjön. Vattenytan brister, jag håller henne under. 

 

 

 

*

 

 

 

Februarisolen är en vit cirkel, insvept i frostdimma. Luften undviker

avstånd. Istäcket ligger uppslaget, brister i det tunna ljuset; solljuset

drar sig upp över horisonten och du står kvar, ett nyfött sår.

 

Du berettar att svalorna ligger i dvala nu. På botten av älvar och insjöar.

Jag har också del i lögnerna som följer i efterdyningarna av detta

och hur hin ser på mig med fars ögon.

 

 

 

 

YOU ARE NOT HERE

Excerpts

Published in New Norwegian Poetry 2018

Translated by Beijing Trondheim Press

 

This isn’t working for me.

Deep inside your mouth, darkness folds over itself, engulfing the words, at first in the shape of a hesitant mumbling, a movement in the darkness, an undetermined matter seeking a form.Then a small shot of light, slowly growing until the words break through, your mouth opens, you say: This isn’t working for me.

 

*

 

Were the words already formulated? Did you read them to yourself, in your mind, back there

behind your eyes, had you seen them?
Or were they created as you spoke, did the

words only make sense
the moment they were spoken?

This time I won’t say anything. I will listen.

To speak a void in this room. To speak a crack in the air.

 

*

 

Some of your stu is still here. I nd
a sock under the bed.There it is, inside out.

There’s a day within the day, and that’s where you move.

*

 

It’s 3.30 am. I can see from your Spotify feed that you’re playing that song, LauraVeirs. I know you went out tonight, I know you probably brought someone home with you, more mellow songs keep coming. I know you would never sit up alone after being out. Chet Baker’s “Let’s get lost.” Now you’re playing our fucking songs.

The poem doesn’t describe a ruin.The poem is a ruin.
The fact that you keep watching me only emphasizes that I’m gone. *

I know that I’m gone.
Is this script a medium? Like a specter manifesting out of the mist behind time and space, seeking a path to a clearing?

A drunken man wandering quietly through the streets.Tomorrow he won’t remember how he got home.

Right now his body moves through the alleys, but he’s not there.

 

*

You held a blank sheet of paper in front of your face.

The clock hasn’t moved since I came in to this room.

In writing this poem, I’m trying to prove that this poem is impossible.

Start over.
You liked getting into ghts.

 

*

 

My inner voices also have a sound, weak, but there is
a sound. You grow. I can hear it.The mouth is closed, the ears can’t hear it. But the voice is still there.

The impossibility of this.A pearl about to roll back into its clam shell.

This poem contains lanterns that emit daylight. You’ve staged it perfectly.

You’re there as well.

 

*
 

Your body in this poem

remarkably like yourself outside of the poem.

It seems identical. It is identical.

Down to every line in your hand, every little hair on your upper arm.

Every single eyelash is there.

Still I can only just recognize you. It’s not you.

You’re not here.

*

 

You liked how I pressed your shoulders down into the mattress, put my ngers in your mouth,
that I was controlling you, kept your words in.

You liked me looking at you, that you were out of reach,
that my hands never made it there.You liked to lie without your clothes
on your stomach in front of me, looking back at me,
seeing how my lust made me furious.

Write like you’re dying.At the same time, imagine you’re writing for an audience of dying patients.That’s how it is.

The objects are exactly what they seem, behind them nothing exists.

©2018 Henning H. Bergsvåg